Rattor jag haft

Vi kopte en ratta som husdjur till yngste sonen nar han var 10, eller sa. Det var en liten svartvit ratta med lang, fin svans. Vi dopte honom till Tomas. Det visade sig att han var en riktig liten gobit! Sa klok, att han forvanade oss varje dag. Som en liten hund var han.

Det tog inte lange forran jag borjade ha Tomas pa axeln. Han satt dar nar jag lagade mat t ex - och han fick sig en liten smakbit da och da. Jag kunde ju inte med att ha honom i bur - jag har svart for att ha djur i bur - sa vi borjade med att lamna burdorren oppen, sa han kunde komma och ga som han ville. Snart var ju den dar buren overgiven. Han kom nar man ropade pa honom och nar jag kom hem fran jobbet kom han och sprang och hoppade opp och slickade mig! Han drack vatten pa golvet i badrummet och han at fran en liten skal i koket. Och han sov i min sang. Jo, det ar sant! En vacker dag, nar han var tre ar, somnade han in for gott i soffan i vardagsrummet.

Sen kopte vi tva rattor har i USA nar jag forst flyttade hit. Bada var vuxna rattor. Stackars maken, vad han har fatt sta ut med. Den ena rattan, Nisse, utvecklade en tumor och jag blev tvungen att ta honom till veterinaren. Nisse var inte alls lika charmig som Tomas. Han var en brun ratta och i efterhand sa tanker jag att han troligen var en vild ratta som forre agaren fangat. Man maste vara forsiktig med Nisse. Han bet, vilket ar ovanligt for husdjurs-rattor. Jag var den enda som kunde lyfta upp honom och jag tror att han tyckte om mig. Jag tyckte da om honom.

Sa nar vi kom till veterinaren, sa skulle ju Nisse vagas in... och jag sa till personalen: lat mig gora det, for han bits. Forsiktigt lyfte jag upp honom med bada handerna och placerade honom pa vagen och sen tillbaka i fraktburen. Och det gick bra! Men sen... (om du ar kanslig, las inget mer...)

Var veterinar hade under den har tiden en 'vet in training' och hon var den som skulle ta hand om oss under detta besok. Hon kom in i rummet, full av energi, och sa: JAG ALSKAR RATTOR!!! Jag hade en ratta en gang som hette Big Al!!!!! Och jag sa till henne: den har rattan ar inte som andra rattor, man maste vara forsiktig. Han bits! Jag sa det flera ganger till henne. Men inte lyssnade hon pa mig, inte. Och sa sager hon: I used to rub noses with Big Al!!!!! Och sa tog hon upp Nisse... och jag sa: Don't DO it!!!! Men det gjorde hon... Jag har varnat dig, las inge langre!

Och Nisse bet. Han bet i det som var mest convenient... han bet av nastippen pa veterinaren. :-o

Jag trodde jag skulle do.

Jag sag hur hennes nasa blev helt gra. Och hon borjade skratta, sakerligen chockad, och hon sa: och du som sa flera ganger att jag inte skulle...

Och sen gick ut. Hon fick omedelbar hjalp, det var ju ett sjukhus vi var pa, sa dom sydde tillbaka nastippen genast. Och jag grat, och grat, och grat. Jag kunde inte sluta. Det var ju inte mitt fel. Och jag for hem och ringde till maken och berattade vad som hant, och han tog ledigt resten av dagen. Vilken pars!

Nagon vecka senare blev Nisse opererad av den ordinarie veterinaren, den andra sag jag aldrig mer. Hon tog bort tumoren och det kostade 125 dollar. Maken sa att han troligen ar den enda som har spenderat 125 dollar pa en ratta. Han ar da sa snall sa, maken. Nisse repade pa sig och fick flera manader av god livskvalitet efter detta, tills han fick en till tumor. Han ville aldrig riktigt do, sa jag var tvungen att ta tillbaka honom till the vet for avlivning. Bade hon och jag grat.

Sa den dar bruna rattan, som hade kunnat passera obemarkt forbi i vara busy lives, fick ett handelserikt liv - och inte nog med det: han var alskad ocksa. Trots allt.